AV INTRESSE JUST NU

Under sin levnad omsätter stjärnor väte till helium i sin kärna, via fusion, vilket avger en otrolig mängd strålning i processen. Denna strålning pressar i sin tur emot stjärnans gravitationskraft, och skapar balansen som utgör en förutsättning för att stjärnan skall förbli stabil. Denna dans fortgår tills stjärnan har förbrukat sitt bränsle och dör. Förloppet kan däremot se olika ut. En stjärna som uppnår en tillräckligt stor massa kan alstra så mycket värme och tryck i sin kärna att alltmer tyngre grundämnen kan fuseras, tills järn börjar produceras och fusionsprocessen upphör att producera strålning. Utan denna tillförlitliga tillförsel av strålningsenergi rubbas balansen som råder mellan denna kraft och gravitationen, vilket resulterar i att kärnan kollapsar och stjärnan genast imploderar. Ett svart hål bildas, förutsatt att stjärnan är massiv nog.
Den synliga delen av ett svart hål är vad som kallas dess händelsehorisont och utgör gränsen mellan hålets insida och världen utanför. Ingenting som korsar denna gräns kan någonsin lämna vad som finns innanför. Detta beror på att gravitationskraften vid det svarta hålets yta är så stark att ingenting, inte ens ljuset, kan undkomma den. Allt som sväljs av ett svart hål blir till en del av dess största mysterium, singulariteten. Vad detta egentligen är för något är det ingen som vet. Det har teoretiserats att singulariteten består av en oändligt kompakt massa som har koncentrerats i en enda punkt i rumtiden och inte kan beskrivas av allmänt vedertagna fysiklagar. Även andra teorier existerar.

 
Runt hålets händelsehorisont bildas ett ljusfenomen kallat en ackretionsskiva. Denna uppstår till följd av att gas och stjärnor från omgivande galaxer rör sig närmare det svarta hålet. När dessa är tillräckligt nära kommer hålets gravitationskraft börja verka på gasen från dessa stjärnor och tvinga den att falla inåt, mot det kompakta hålet. Däremot gör den ursprungliga stjärnans rörelseenergi att gasen till en början har för mycket momentum för att falla direkt in mot hålets mitt. Istället bildas den roterande ackretionsskiva runt händelsehorisonten som gradvis förlorar mer och mer momentum tills gasen övervinns av hålets gravitation och sugs in. Detta leder även till att gasens potentiella energi, dvs dess lagrade energi, kommer att frigöras, vilket värmer upp skivan.

Om en person skulle falla in i ett svart hål skulle det från utsidan se ut som att denne färdades långsammare och långsammare mot händelsehorisonten till följd av den tidsdilation som uppstår när ett statiskt referenssystem, person 2, bevittnar ett annat system, person 1, i relativ rörelse. För systemet i rörelse kommer tiden verka gå snabbare än för det statiska. Detta fenomen blir självklart endast observerbart vid högre hastigheter och kommer inte kunna mätas på skolgården. I regel är det först när ungefär 1/10 av ljusets hastighet har uppnåtts som denna tidsskillnad får betydelse i praktiken. Ur den fallande personens perspektiv skulle det däremot te sig som att tiden i universumet utanför det svarta hålet skulle passera allt snabbare och snabbare. Trots att denne själv, ur observatörens perspektiv, skulle försvinna så fort händelsehorisonten överträds finns det ingen anledning att tro att personen i fråga skulle ha några problem att själv betrakta universumet utanför i sin färd mot hålets mitt och singulariteten. Desto närmare singulariteten man färdas kommer skillnaderna i den gravitationskraft som verkar på olika delar av kroppen däremot att öka. Personen kommer att sträckas ut (spaghettification) och slutligen slitas sönder när dess atomer och elementarpartiklar inte längre klarar av att hållas samman. Hur länge en person kan färdas inuti ett svart hål beror på dess storlek och följaktligen avståndet till singulariteten. I små hål är singulariteten avstånd till ytan så nära att man kan slitas sönder redan innan man når händelsehorisonten. I större hål kan man däremot behöva färdas en bra bit utöver "the point of no return" innan man faktiskt dör.
Supermassiva svarta hål utgör mittpunkten för varje existerande galax idag. När jorden har gått under och allt liv i universum för länge, länge sedan har försvunnit kommer svarta hål flyta genom ett dött universum och mycket långsamt evaporera tills det inte finns någonting kvar. Detta beror på en typ av strålning kallad hawkingstrålning som uppstår i tomrummet kring svarta hål. I ett vakuum tillkommer nämligen ständigt par av virtuella partiklar som genast raderar ut varandra igen. När detta sker på gränsen till ett svart hål hinner de däremot inte radera varandra då en av partiklarna i paret kommer att sugas in förbi händelsehorisonten medan den andra skjutsas ut i universum och blir en riktig partikel. På så sätt förlorar det svarta hålet mycket långsamt energi, någonting som ökar i takt med att det krymper. Detta fortsätter tills det svarta hålet fallerar i en explosion av strålning.

VÄLKOMMEN

Gratulerar, du har nått jordens mittpunkt och universums mest meningslösa hemsida. Nedan följer länkar till mina sidor.